År 2021 inrättade EU fonden NextGenerationEU om cirka 800 miljarder euro för att stötta medlemsländernas ekonomier under och efter covid-19-pandemin. Pengarna har strömmat till medlemsländer, men flödet är långsamt och ska upphöra 2026. Det finns också en hake – det handlar inte om ”gratispengar”, eftersom de måste betalas tillbaka i sin helhet mellan 2028 och 2058. Kommer återbetalningen helt enkelt att överlåtas åt nästa generations skattebetalare, såsom fondens namn så passande antyder? Halvvägs genom denna specialfonds korta löptid pekar revisorerna på flera utmaningar, vilket inte bådar gott för framtiden.

Faciliteten för återhämtning och resiliens utgör merparten av detta nya instrument med över 700 miljarder euro i bidrag och lån till medlemsländerna. Spanien och Italien gagnas mest av den. I slutet av mars 2024 hade dock endast lite drygt en tredjedel av de tillgängliga medlen inom faciliteten betalats ut. I Spanien och Italien släpar utnyttjandet av de traditionella sammanhållningsmedlen dessutom betydlig efter EU-genomsnittet, och med tanke på att stöd från faciliteten ”konkurrerar” med sammanhållningsstöd är bilden inte särskilt uppmuntrande.

Tre EU-länder har ännu inte fått stöd från faciliteten – Nederländerna, Irland och Sverige. Merparten av återhämtningsfondens medel har ännu inte betalats ut, samtidigt som endast omkring två år av löptiden återstår. Det gör att behovet av åtgärder är akut. Men tidigare erfarenheter visar att snabbast möjliga utnyttjande av pengarna kan äventyra kvaliteten på programmen. När tidsfrister närmar sig kan i själva verket pressen att använda pengarna snabbt leda till fler misstag. I många EU-länder har man dessutom ännu inte haft några projektutgifter. Till skillnad från EU:s vanliga budgetutgifter, där kommissionen utövar större kontroll och tillsyn, är medlen från faciliteten föremål för mindre granskning och mer självreglering. Detta ökar risken för oriktigheter och också bedrägerier.

För att finansiera denna unika EU-fond har kommissionen för första gången i historien lånat upp medel på finansmarknaderna i en aldrig tidigare skådad omfattning. Men den typen av upplåning – som en gång var nästan kostnadsfri – har fått ge plats åt skyhöga räntor de senaste åren. När vi har passerat halva tiden av instrumentets korta livslängd ökar oron kring återbetalningen av de lån som tagits på finansmarknaderna för stödet inom faciliteten. Oron späs på ytterligare av att det saknas en särskild EU-finansieringskälla för att betala tillbaka lånen. Eftersom återbetalningen ska börja 2028, närmar sig tidsfristen för att uppfylla denna finansiella förpliktelse snabbt. Pressen på budgeten från ränteavgifterna börjar också bli märkbar: de skulle kunna öka till så mycket som 27 miljarder euro för EU:s hela fleråriga budgetperiod, vilket är dubbelt så mycket som de ursprungliga beräkningarna.

Å ena sidan bör man notera att EU-länderna är individuellt ansvariga för att betala tillbaka sina lån inom ramen för faciliteten för återhämtning och resiliens. En del av de lån som erbjuds, motsvarande ett belopp på 90 miljarder euro, kommer för övrigt inte att utnyttjas, vilket tyder på ett svagt intresse för sådan finansiering. Å andra sidan måste den upplåning som använts till att finansiera bidrag som betalats ut till EU-länder – jämte tillhörande ränteavgifter – betalas tillbaka gemensamt av EU. Medlemsländernas entusiasm inför att öka bidragen till den gemensamma potten förefaller dock liten.

Men klockan går och behovet av en särskild EU-finansieringskälla blir alltmer brådskande. EU:s lagstiftare måste ta upp den här frågan när de diskuterar EU:s framtida budgetar och överväger om faciliteten bör förlängas, om den kan ge viktiga lärdomar eller om den skulle kunna tjäna som modell för framtida finansieringsmekanismer.

”När halva löptiden för EU:s återhämtningsfond har passerats bör man var försiktig med att dra slutsatser om vilka resultat den har gett, eftersom det ännu är för tidigt att bedöma dess prestation på ett meningsfullt sätt”, säger revisionsrättens ordförande Tony Murphy. Våra revisorer har redan tittat närmare på de olika aspekterna av återhämtningsfonden, och NextGenerationEU kommer att fortsätta vara en fokuspunkt för vårt arbete de närmaste åren. Sedan NextGenerationEU infördes 2021 har revisionsrätten varje år bedömt hur bestämmelserna för EU:s återhämtningsstöd följs och redovisat det i årsrapporten om genomförandet av EU:s budget (våra iakttagelser när det gäller 2023 kommer att vara tillgängliga i början av oktober). Dessutom har vi bedömt vissa prestationsaspekter av NextGenerationEU/faciliteten för återhämtning och resiliens, bland annat hur kommissionen har bedömt de nationella återhämtningsplanerna, huruvida facilitetens övergripande prestation över huvud taget kan mätas, hur EU går till väga när det förvaltar sin skuld avseende dessa medel och hur EU genomför kontroller.

Under 2024 och 2025 kommer vi att rapportera om flera andra frågor med koppling till faciliteten. Det handlar bland annat om företags- och arbetsmarknadsreformer, utnyttjande av medel, den digitala omställningen och den gröna omställningen.