Sedan år 2000 har EU investerat 23,7 miljarder euro i järnvägsinfrastruktur för höghastighetstrafik. Det finns ingen realistisk långsiktig plan för höghastighetstrafiken på järnväg, utan fortfarande bara ett oändamålsenligt lapptäcke av nationella banor som inte är väl sammanlänkade, eftersom Europeiska kommissionen inte har några rättsliga verktyg eller befogenheter att tvinga medlemsstaterna att bygga de banor man kommit överens om.
Kostnadseffektiviteten ifrågasätts, eftersom banor för mycket höga hastigheter inte behövs överallt och kostnaderna per intjänad minut i restid är mycket höga, upp till 369 miljoner euro, samtidigt som genomsnittshastigheterna bara är 45 % av maxkapaciteten och överskridandet av kostnader och förseningar i arbetet är regel snarare än undantag.
Den ekonomiska hållbarheten är låg, ändamålsenligheten i investeringarna bristfällig och det europeiska mervärdet tveksamt, då tre av sju färdigbyggda banor har låga passagerarantal och 2,7 miljarder euro i EU-medfinansiering riskerar att ha använts på ett oändamålsenlig sätt. Dessutom är antalet potentiella passagerare för 9 av de 14 granskade banorna eller sträckorna inte tillräckligt stort, och det finns fortfarande 11 000 nationella regler, trots att revisionsrätten redan 2010 påpekade att dessa tekniska och administrativa hinder måste avlägsnas. ©